Det är pinsamt hur människor säger och tror att Gud är bara en kryka för de som
inte mår bra.
Jag måste säga att när man inte tror på Gud, finns inge djupt respekt för livet,
man kan leva som man vill och göra vad man vill.
Inget spelar roll och har någon större betydelse.
Man lever efter det som tillfredställer var och en för sig.
För vissa är det barnen, för andra festande, för andra är det jobbet,
för några är det resande.
Men när man tror på Gud, så ska man lägga undan allt som är en själv till behag och leva för Honom.
Det fantastiska med det är att man blir långt mycket lyckligare, för Gud vet vad du och jag är skapade för,
och Han låter oss göra det vi är menade att göra.
Men det är en smärtsam process, och varje dag finns världens frestelser omkring en..
Kanske inte så att man blir frestad, men de finns där som en motpunkt som tynger ner.
För kristna blir det daglig motstånd i deras sätt att vilja leva och se på livet.
Att vara på jorden som kristen är som att
som en katt vara tvungen att vara i ett badkar med vatten.
När man utvecklats till mer lik kristus och med hans hjälp slutat leva efter sina köttsliga behov,
så är det jobbigt att se det överallt runtomkring sig, att andra lever efter köttetsbegär.
Jag hatar att leva på jorden.
Jag är som en lekfull tjej placerad i en stor fågelbur.
Jag har inga lekkompisar, jag känner mig ensam.. Musklerna börjar förtvina då jag inte använder dom.
Jag gråter oftast varje dag.
Ingen ser ingen bryr sig.
När jag vaknar, kliver jag upp bara för att äta frukost, sen går jag och sover igen, för det finns inget
för mig i denna värld.
Om jag fick en man, som jag skulle kunna gå ut och evangelisera med, skulle jag bli mycket gladare.
Jag skulle ha någon att ta hand om. Något att få ge utav min kärlek, och ta emot kärlek.
Någon att komma närmare Gud tillsammans med.
Jag bara hör inte hemma här
jag är för annorlunda.
Mitt inre är fullt utav smärta.
De som lever sitt liv, för sig själv.
De är lyckliga
men deras lycka är inte långvarig.
Jag är olycklig
men min sorg är inte långvarig.
För snart kommer Jesus, Han som är min största tröst..
tanken på att han kommer snart får mig att känna glädje för stunden.
Jesus kommer och hämtar hem sina.
Jag kommer få vara i mitt verkliga hem och vara den jag är skapad för att vara och kunna leva ut den jag är.
Därför ser jag fram emot sista tiden, trots alla HEMSKHETER som kommer att ske
kommer människor att förhoppningsvis att förstå allvaret och vända om till Gud.
Och kristna kommer att sluta göra sånt som inte är Herren till behag.
Jag kommer inte vara ensam i min bur längre.
Jag tycker inte någon ska tycka synd om mig.
Jag är under mycket tryck och svåra jobbiga känslor.
Men det är så diamanter skapas.
Gråt hellre över de som mår bra idag. De som inte förstår vad som väntar dem imorgon.
// Johanna Mikkola
Förlåt att jag besvärar. Det här meddelande är bara att dela med dig hur Herre Jesus räddade min fru och mig, och jag skriv det här som ett sätt att tacka Honom offentligt.
skrivenDen 23 juni 19,30 h, jag räddades av Guds nåd från att bli skjuten ihjäl av en man som försökte råna mig på gatan medan vi var på väg till stormarknaden. Min fru och jag åberopade namnet av Jesus och omedelbart det hänt som om någon nog maktig skulle driver mannen bakåt. Han kastade på trottoaren vad som hade tagit ur mitt fickan och sprang bort till den lilla motorcykeln drivs av sin kumpan.
Efter rånarna gick, folken på andra sidan av gatan kom långsamt för att se om vi behövde något.
Ja, jag minns jag att jag kände en stor frid i mitt hjärtan medan killen pekade på mig med sin pistol och jag kände något som fick mig att veta att fortfarande det var inte tid att lämna detta liv.
Efter en sådan upplevelse, jag kan dela vittnesbördet att det finns ingen anledning att oroa sig för någonting annat än för att leva i gemenskap med Herren Jesus och hans helige Ande.
Med kärlek för dig och dina nära och kära,
Pedro och Angela (min fru)
Hjärtligt välkommen Tove!! <3
skrivenTack för att du tog dig tiden att kommentera.
Gud välsigne dig och din blogg! :)