Det är alltid lika konstigt att prata om saker som man inte kan se.
Som andliga och själsliga saker.
Vi kan aldrig vara fullt säkra på dessa saker eftersom vi inte kan bekräfta
dom med de fysiska sinnerna.
Men även våra fysiska sinnen är .. onaturliga.
Till en viss grad iaf.
Ja menar, hur normalt är det att vår kropp som är en klump jord.
Enligt skriften :)
Att vi kan både se, höra känna osv med det?
Jag kan tex höra någonting från köket.. gå dit
och ser att kranen droppar...
Men hur är det om jag inte får det bekräftat det jag hör?
Om jag får känna att någon rör mig, fast jag är ensam hemma..
Om jag ser saker som inte är fysiska..
Vi kan känna rädsla utan att ha något att vara rädd för egentligen.
Vi kan ha fysiskt så ont i själen att man kanske t.o.m SKRIKER
rakt ut.. Eller ligger och gråter.
Man vet exakt vart det gör så ont, man kan peka.
Men ändå syns ingenting på röntgenbilderna.
Vi är så mycket mer än bara det fysiska.
Då behöver vi också ha det i åtanke..
Min blogg är övernaturlig, för det är så ologiskt och konstigt att jag sitter och skriver
om en del saker här. :) Ologiskt på det sättet att jag egentligen inte har någonting att skriva om
jag är bara .. ja.. vad är jag?
Gud är en ANDE, och Honom ska vi möta i det andliga.
Det som hindrar oss från att vara andliga är köttet.
Vi behöver lära oss att lägga undan det köttsliga.
Om jag är arg.. Måste jag kunna lägga undan min ilska.
osv.. För att möta han på riktigt.
Annars kanske jag pratar av mig min ilska sen är det bra. :)
Man kanske mår superbra efter att ha pratat av sig till GUD
om sina bekymmer, frågor osv..
Men vill inte vi mer än så?
Vill inte vi att mötet med honom blir till en verklighet?
Där vi med våra sinnen..
ska känna honom.... se honom...
-Få svar utav Honom?
Han tillhör den verkliga verkligheten.
// J.M