Plötsligt kom ett ljus in i rummet.
-JESUS!? Utropade jag innombords av glädje.
Ni förstår, jag saknar Han så otroligt mycket.
Bryr mig inte om att få någon man i mitt liv tror jag,
om jag skulle ha Gud så nära hela tiden.
Det är BARA det som kan göra oss lycklig.
Ljuset, var.. tyvärr inte Jesus, inte ens ens ängel,
Du får skratta.. Det var bara en bil som körde förbi.
Det fick iallafall mig att börja skratta.
För jag kom ihåg då Gud berättat, att Han faktiskt är förvånad över hur stor min kärlek är till honom.
När jag skrattade åt mig själv kom Guds Ande, så starkt och mäktigt in i mitt rum.
Jag satt på min säng och bad,
när jag skulle bort från sängen kunde jag inte gå normalt.
Guds kraft hade kommit och berört så starkt.
Alla tankar var possitiva, alla känslor var tröstande!
En dikt jag skrev som 14 åring.
(en liknande, inte samma då orginalet är på Finska)
Aldrig förr har jag gjort såhär,
när du vände dig ifrån mig, stannade jag kvar.
Dina ord skär djupt i mitt hjärta,
men jag är inte ensam om denna svåra smärta.
Dina sparkar dina slag,
är långt ifrån till behag.
Sanningen är den att jag redan förlåtit dig.
Den förvandling i mig, den förändrig som skett.
Har mig MÄKTIG stor kärlek till allt levande gett.
Det är inte det du gör, så som du ser ut,
det är den du är, du är skapad utav Gud.
Er/ Johanna