Jag har fortfarande svårigheter att komma in på min blogg för att skriva inlägg.
Men nu vet jag hur jag kan göra för att skriva ändå, fast det blir en stor omväg.
Mina underbara läsare! :)
Jag har senaste tiden upptäckt en otrolig sak.
När man inte vet vad Gud vill i ens liv och vad som är rätt eller fel,
så kan man faktiskt ändå strax upptäcka vad man brinner för.
För man hamnar där ändå.
Vi har haft gatufesten här i Sundsvall, och i den ett kyrk-tält som man skulle anmäla sig för att kunna komma in gratis på området för att hjälpa till. Jag ville, jag har velat alla år att vara med men aldrig anmält mig.
"tänk om det inte är rätt tid, och rätt plats.. " "Måste komma närmare Jesus först.."
När det väl började hade jag t.o.m tagit jobb i ett annat tält, restaurangtält.
I dom tankarna att det är bra att vi kristna är lite utspridda.
Men jag gick och tänkte och längtade efter att få tjäna Gud i kyrk-tältet istället.
På fritiden när jag inte jobbade var jag där.
Men allt stämmde ändå inte.
Jag var där, bad i mitt inre, och försökte se glad ut.
Men jag vågade och ville inte gå fram till människor och börja prata med dom osv.
Andra i tältet var frimodiga och deras frimodighet gav resultat, dom fick samtal och be för folk.
Jag kände mig väldigt avundsjuk på dom.
Hur kunde det komma sig att jag brinner så för något där jag ändå inte kan göra någon större nytta?
Det är ju alltid bra att be.. men det kan man göra hemma.. Och jag ville vara där på plats.
Jag kan ju alltid vara där bara med min närvaro, som ett vittne att
"här har vi en tjej som tror och vågar stå för det"
Jag är säker på att min plats var och är där,
vart som helst där människor vill komma närmare Gud vill jag finnas och peka dom vidare.
Men där satt jag, avundsjuk, ensam och osynlig.
Jo, jag kände mig osynlig..
Gud har skapat oss olika, om jag hade sprungit fram till människor som dom andra gjorde,
hade jag känt mig obekväm med det, jag hade spelat någon jag inte är.
Jag hade varit falsk.
Eller vill någon säga att jag måste dö i mig själv så Jesus kan ta över och sköta jobbet?
-Men då finns det längre inget djupare syfte och mening i att Gud gjort oss olika.
Jag tror att jag var på rätt plats rätt tid, men att jag inte hade den rätta funktionen.
Jag skulle behövt någon att sammarbeta med tror jag,
och när jag fått be för någon hade säkert min andliga urskiljningsförmåga kunnat komma i bruk.
Och det hade kunnat hjälpa människor till att bli befriade och komma till Jesus.
Som MOSES, han var på rätt plats rätt tid.. Gud sa åt honom att prata till folket
Men eftersom HAN INTE VÅGADE PRATA med folk, fick han en medhjälpare, som fick prata iställetför honom.
(Exo 4:10 Då sade Mose till HERREN: "Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga.")
Och Jesus.. han skulle bara vara på jorden en stund, han behövde ha lärjungar som medhjälp,
evangeliet skulle (ska) ju runt hela jorden!!!
Amen!... Gud har inte bara tänkt att vi är otroliga enskilda individer, utan att vi kan göra
fantastiska saker tillsammans om vi sammarbetar.
<3 Jag älskar er.
//Johanna Mikkola.
Hej Johanna, jag förstår dej helt, och jag brottas med dom tankarna väldigt ofta, men kanske kan det vara något annat som var just Guds vilja just där, och inte just att du skulle göra som dom andra....vem vet, du säger ju att du känner att det är rätt plats, men det kanske inte var rätt tid....eller så var det rätt tid men du fokuserade på vad du skulle göra där och missar vad som var den egentliga meningen med ditt besök, det kanske var något helt annat....kanske var det att du skulle skriva om det här!?....en sak till bara, när du nämnde att du skulle vara falsk om du gjorde något du inte skulle känna dej bekväm i håller jag med, det var någon som sa: Det finns många som gör saker för Gud, men jag vill göra saker med Gud....jag vet inte om det säger dej något men jag tycker det är ganska talande.....Gud älskar dej!
skriven