Det är mycket intressant att vara och leva här på jorden.
Jag är övertygad om att Gud har ett finger med i allt i allas våra liv,
för vi är det käraste han har.
Igår hade jag ångest, jag vet inte varför men ibland kan jag känna en sådan ångest att det gör ont i min själ.
Jag ligger och har handen vid hjärtat och säger aj och gråter.
Jag tror det kommer sig av att jag inte känner mig älskad och accepterad.
Jag var utmattad hela dagen.. När jag ger mig in i saker ger jag 110% och ibland när jag ger så mycket,
kämpar så hårt .. och ändå slutar det med att det jag gör inte får något resultat.
Att jag kämpat för något gott helt i onödan.
Efter många sådana upplevelser har jag hamnat i en period i livet då jag bara orkar leva vardagen ut normalt,
vissa dagar.
Och så kommer ensamheten automatiskt, bor man själv och är speciell, då vill man inte gå ut o festa och sånt.
Det är svårt att hitta riktigt brinnande personer som man kan bli vän med.
(JAG delar INTE detta för att någon ska tycka synd om mig.
Det hjälper inte ett dugg att någon tycker synd.
Jag delar detta för jag vet att detta kan hjälpa någon,
och vi är alla människor och behöver varandra.)
Jag hade alla dom här känslorna samtidigt igår kväll.
Det var jätte tungt och jobbigt.
Det fanns bara 1 sak jag kunde göra sådär AKUT, här o nu,
eftersom jag vägrar att äta mediciner och lägga min in på sjukhus.
Jag ropade på GUD.
Jag la mig ner på golvet, för att visa min ödmjukhet inför den HÖGSTE,
och jag bad och grät i nöd ur mitt hjärtas djup.
Jag var faktiskt lite rädd för GUD. Att Han skulle komma in i rummet och svara.
Det var på blodigt allvar ändå. Jag behövde hjälp!
Jag började känna mig lugn, och trygg där jag låg.
Tankar började komma in i mig, som tröstade mig.
Dom berättade för mig om vem jag är.
Och nu vill jag föra vidare dessa tankar till dig som läser,
för dagar kommer för alla oss, då vi inte mår bra!
Jag la handen på hjärtat igår, jag kände mig själv,
en tillfällig varelse vars dagar är räknade på jorden.
Det gav mig tro att GUD finns. Jag kan bara titta på min egen hand och tänka:
"Det här, är ett konkret bevis på att GUD finns"
Vi är det värdefullaste som Gud har.
Vi människovarelser.
Det finns inte EN ENDA människa som Gud inte anstränger sig i att få.
Han kommer till människor på sena kvällar, då de ligger i sina sängar och funderar över livet och dess existens.
Tror inte du att sådana tankar är utav Guds vilja?
-Jo..
Han har gjort våra liv korta.. högst 120 år får vi vara här på jorden.
Han vet precis allt om oss, även den ogudaktige.
Skulle inte Han brytt sig om mig, när jag i min nöd grät inför Honom igår?
Den händelsen, den dagen blir uppskriven i Hans bok om mig.
Den är så värdefull för honom.
Gud kom inte som ett stort starkt ljus genom taket in i mitt rum.
Jag kunde inte höra med mina öron han börja prata med mig.
Men han gav mig utav sina tankar.
Jag fick känna och förstå saker ur Hans perspektiv.
Så trots min utmattning, ångest och ensamhet.
-För även den har en betydelse i mitt liv, säger Gud.
Så började jag tacka Gud för allt.
Jag kände glädje.
Och tackar Gud även för det som jag upplever som negativt i mitt liv.
När jag känner mig helt slut, och orkar knappt röra kroppen,
kan jag titta på en växt, en blomma inne på mitt rum.
Och jag känner Gudsfruktan.
I den blomman finns det livsande, som Gud satt i den.
Den är en levade ting, precis som jag... det är lite otäckt.
För det är så stort och mäktigt.
Gud har sitt finger med i allt.
Han älskar oss och längtar efter oss, mer en vi efter Honom.
<3
// Johanna M
Din ärlighet och öppenhet är en frisk fläkt! Fortsätt så! Mvh Maedlene
skriven"Gud kom inte som ett stort starkt ljus genom taket in i mitt rum.
skrivenJag kunde inte höra med mina öron han börja prata med mig.
Men han gav mig utav sina tankar.
Jag fick känna och förstå saker ur Hans perspektiv.
Så trots min utmattning, ångest och ensamhet.
-För även den har en betydelse i mitt liv, säger Gud.
Så började jag tacka Gud för allt.
Jag kände glädje.
Och tackar Gud även för det som jag upplever som negativt i mitt liv."
- Amen säger jag.. tänk att Gud faktiskt vill och får vara med i alla olika stunder i livet. Tack för att du delar dina känslor.. och även om du nu inte vill att jag ska tycka synd om dig så känner jag ändå med dig,, hoppas att det är ok?
Du måste komma ihåg att vara rädd om dig,, det finns så mycket "där ute" som vill riva och slita i oss.
Jag reagerade faktiskt över "Anonyms" kommentar här ovan.. för jag läste din artikel och tyckte att den var både gripande och vacker och stark. Fylld av förtvivlan, hopp och glädje samtidigt.. och sen skriver Anonym som om du var egoistisk,,, jag fattar ingenting??
Ja du kan hänvisa Gud till dig själv,, du är så viktig för honom,, för så många.. Ps 139 är för dig :D.
Du skriver "Jag tror det kommer sig av att jag inte känner mig älskad och accepterad." Slut citat.
- Kanske är du inte älskad och accepterad men troligtvis är du det men känner det bara inte. Den känslan, antingen den är verklighetsbaserad eller inte,, den måste "vi" hitta en lösning på.
Du är ju nämligen skapad till en kvinna som är älskad och accepterad av den högste,, allt annat är en lögn från vår fiende... "Bort det" som Paulus skulle sagt ;)